4-2010

Vissa gånger måste man blicka framåt istället för att fokusera på nuet

Att sätta upp mål i livet hjälper dig att ta dig fram och förändras. Men samtidigt kan det vara tufft när det inte blir som man har planerat och när allt rasar samman.

Det började som en bra höst, känslan fanns där, motivation och allt stämde. Varje liten detalj var på plats. Det var då jag satte upp mina mål för säsongen och jag verkligen längtade till att få börja träna och få känna flytet och stämningen runt omkring. Vad jag inte visste då var att inom en månad eller två skulle min säsong försvinna bort och likaså mina mål.

Till en början kunde jag hantera smärtan, det gick att fokusera och försöka göra det jag ville ändå. Jag visste att smärtan från axeln hade försvunnit tidigare, så jag tog inte det som ett stort bakslag att smärtan var tillbaka. Men med veckorna som gick blev det värre och värre, till slut kunde jag knappt lyfta och röra på armen. Jag blev frustrerad när jag bara kunde stå och se på och själv inte få träna. Då sjönk min fokusering och det mentala väldigt fort, jag sjönk från toppen till botten.

Felet i min vänstra axel visade sig vara en inflammation och en överansträngd bicepssena. Till en början såg det inte så farligt ut, jag skulle kunna börja träna igen inom några veckor och mitt mentala tog flera trappsteg upp från botten. Men det skulle inte vara så länge till, värken släppte inte och jag kunde inget mer göra. Det som gällde nu var att stärka upp hela axelpartiet och det som skulle hjälpa var en form av rehabiliteringsträning. När jag fick det beskedet, insåg jag att hela säsongen och alla mina mål var borta. Fastän jag visste att jag kommer tillbaka till nästa säsong och får göra det jag tycker är kul och motiverar mig så, tog det mentala mer stryk än vad jag trott.

Detta axelproblem var inte bara en fysisk skada utan det blev med tiden psykiska och mentala problem. Jag bröt ihop mentalt under träningar när jag försökte träna och se om det gick. Men det gick inte som jag ville, så det var så det var bara att avbryta och packa ihop sakerna. Det som fick mig att fortsätta kämpa och inte ge upp var att folk i min omgivning trodde på mig och stöttade mig under de stunder som kändes som värst och jobbigast. De visade mig att det fanns mer än bara idrott och att jag har många säsonger kvar, jag är ju faktiskt bara 17 år.

Jag ville som sagt ge upp många gånger, men jag gjorde det inte. Utan jag bestämde mig för att komma tillbaka till nästa säsong och vara starkare än tidigare. Jag har en inflammerad och överansträngd bicepssena. Om man, om man egentligen tänker till så är den inte en sån jättesvår skada, det finns andra som drabbas av mycket värre skador än min, men för mig var det stort.

Jag är 17 år och jag kunde ta mig igenom det här och det var något som var tufft för just mig. Om jag, en helt vanlig tonåring som har fullt upp i skolan och allt annat som pågår i livet, kunde fixa mig mentalt ur det som drabbade mig så kan alla andra ta sig igenom sina skador/problem som uppstår. Det man behöver är vilja, envishet och något annat att fokusera på ibland när det är som värst. Ha tålamod och lite jävlaranamma, så kommer man väldigt långt. Om en vanlig tonåring från Dalarna på 17 år kan kan lyckas med att gräva sig upp från botten till att vara halvvägs tillbaka där man var förut, så kan alla.