2-2010

Upprinnelsen

Efter 1808-1809 års krig mot Ryssland var drömmen om den svenska stormaktstiden definitivt förbi. Finland var förlorat och den svenska armén, och för den delen också flottan, hade blivit rejält slagna, om än inte tillintetgjorda. Bland allmänheten var förtroendet för armén och dess officerare minimalt.

text: Lennart Broman

För att i någon mån försöka upprätta förtroendet för officerskåren och bibehålla arméns förtroende hos allmänheten, försökte Gustav IV Adolf under kriget bygga upp ett nytt försvar med den allmänna värnplikten som grund. Tanken var att alla vapenföra män mellan 18 – 25 år skulle hållas i beredskap, för att vid behov ställas till den reguljära arméns förfogande. Det storstilade projektet kunde dock inte genomföras. Endast 30 000 man blev uttagna och de var dessutom mycket dåligt utrustade och all övning och träning i stort sett obefintlig.
Tanken var emellertid god. 1812, efter Gustav Adolfs avsättning, bildades därför en beväring – en värnpliktsarmé – vid sidan av den reguljära indelta armén. Men liksom vid det tidigare försöket var den överlag dåligt utrustad. Vid övningar användes ofta trägevär och då varje årsklass var inkallad endast 12 dagar, fanns det inte mycket tid över för andra övningar än exercis, allra minst skjututbildning.

Försvarsfrågan var under mitten av 1800-talet ständigt aktuell och diskuterades flitigt i alla läger och samhällsklasser. Inte minst i den växande frisinnade och liberala pressen. Anledningarna var flera. Det dansk-tyska kriget var en anledning och den fransk-engelska flotteskaderns attack under mot den ryska fästningen Bomarsund på Åland under Krimkriget en annan. Dessutom fanns alltid det ständigt närvarande hotet från Ryssland, vilket upplevdes som särskilt besvärande. Men det fanns också ideologiska argument för att förändra den krigsmakt, som många ansåg inte höll måttet att försvara landet om krig skulle bryta ut. De liberala förespråkarna för bildandet av en värnpliktsarmé ställde också andra krav på regering och makthavare. Bland annat krävde man en ny representationsreform, allmän rösträtt (för män) och inrättande av folkhögskolor, något som skulle gynna bondeklassen och ge den större möjligheter att hävda sig i samhällslivet. Kravet på införande av en folkarmé med allmän värnplikt och bildandet av skarpskytteföreningar som hjälp till rikets försvar, blev därigenom en folkrörelse som skar genom alla samhällsklasser.

Förebilderna hittade man ute i Europa, framför allt i England och Schweiz men också i Garibaldis italienska fristyrkor. Det vore dock fel att påstå att idéerna om en svensk folkbeväpning enbart hämtade inspiration från utlandet. På Gotland hade det nämligen redan 1811 bildats en beväring, som delvis byggde på Napoleons värnpliktsarmés idéer och som säkerligen till viss del fick stå som modell när tankarna om bildandet av skarpskytteföreningar flyttades in till fastlandet.
Utvecklingen ute i Europa följdes med stort intresse av chefredaktören för den liberala tidningen Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning, Sven Adolf Hedlund och redaktören och författaren Viktor Rydberg, som fick fria händer att skriva en artikelserie om försvarsfrågan – eller bristen på försvarsförmåga, som han beskrev den.

Rydberg grep sig ann uppgiften både med vältalighet och emfas. Hans teser om en svensk folkbeväpning fick snabb spridning över landet och hans artiklar citerades i de flesta tidningarna och brukar räknas som den tändande gnistan för skarpskytterörelsens födelse. Helt kort var lösningen enligt Rydberg, att de redan existerande stamtrupperna, som omfattade 30 000 man och beväringen om 100 000 man, skulle tillföras en landstorm, som enligt hans beräkningar skulle omfatta ytterligare 26 000 man. Den nya ”landstormen” skulle vara beväpnade, välutbildade och välutrustade. Ett nytt utbildningssystem skulle också införas i skolorna, där eleverna skulle vapenövningar och militär träning. Skjutskicklighet skulle erhållas genom ”sockenvis anordnade skarpskyttetävlingar”.

Den 18 oktober 1860 kallade Viktor Rydberg och Sven Adolf Hedlund till ett möte i Göteborg i avsikt att bilda en skarpskyttekår. Föreningen skulle vara öppen för alla vuxna medborgare, förutsatt att de var män och betalade sin medlemsavgift. Enda kravet därutöver var att var och en skulle införskaffa en uniform, delta i övningar och lyda av befälet givna order. Men, och det var viktigt: De var fria män och alla bestraffningar i form av kroppsaga var förbjuden inom skarpskyttekåren. Av de dryga 200 man som deltog i mötet anslöt sig 70 samma kväll genom att erlägga medlemsavgift till föreningen. Därmed var det första steget mot bildandet av den frivilliga skytterörelsen taget. Några månader senare stod Stockholm på tur för att ansluta sig till skarpskytterörelsen. Men då på något annorlunda, men framförallt radikalare grunder.